Nuförtiden är det svårt att veta vilka som är ens riktiga vänner och vilka som skiter i en.
Man både ser, hör&märker nya saker hela tiden om folk. Alla förändras, men så som vissa förändrats och beter sig mot mig vet jag inte hur jag ska reagera på. Vet inte ens vad jag ska tro längre. Men allt det där håller jag för mig själv, för orkar inte ens lägga ner tid på det längre. Vill bara fokusera på mig själv och att jag ska börja må bra igen efter allt med ögonen, sen oron för pappa osv..
Någon frågade mig på fb för ett tag sen vem som är min bästavän. Nuförtiden har jag väldigt svårt för att kunna kalla vem som helst för bästavän. Dom jag umgås med dagligen är väldigt nära vänner till mig, men vet inte om jag riktigt kan kalla någon av dom för bästavän i nuläget.
Det finns en kille som typ är min bästavän, spelar ingen roll om vi bor 60 mil ifrån varandra, jag vet vart jag har honom, och han har hjälpt mig mycket senaste månaderna. Och det spelar ingen roll hur sällan vi ses, för varje gång vi ses mår jag bättre än någonsin, jag känner en trygghet jag inte känt sen min mormor dog. Visst nu kommer folk säga "ni har bara känt varandra i något halvår och du vet ju inte vad han tycker om dig". Spelar ingen roll om vi bara känt varandra i mer än ett halvår, för mig känns det som jag känt han i flera år. Nej jag vet inte vad han tycker om mig, men hade han inte tyckt om mig hade han inte stannat kvar vid min sida eller hur? I mina ögon är han min bästavän, och jag saknar honom så in i helvete mycket. Sen vad han tycker/tänker/känner är hans ensak, det här tycker jag om honom, fast skulle kunna skriva en bok typ men det tänker jag inte. Han vet iallafall att jag älskar honom, och att jag typ gör vad som helst för honom? Och han kommer veta att jag menar han när han läser detta.

---

Sen har jag gjort ett stort misstag när det gäller vänner. Det finns en tjej jag känt sen 2007 tror jag, vi lärde känna varandra genom att hennes storebror var tillsammans med min storasyster, så när han åkte till sthlm så följde hon med ibland. Vi blev skitbra vänner, hon var som en syster för mig. Hon ställde alltid upp för mig, och jag försökte ställa upp för henne hela tiden. Sen började vi typ bråka och slutade snacka i flera månader tror jag. Vi har inte träffats sen april 2010 tror jag. Snart 2 år sen.. Och jag ångrar att jag inte tagit chanserna till att åka upp till henne, vet inte ens varför jag inte gjort det. För ibland känns det som att jag har förlorat henne. Och jag vågar ibland inte fråga hur det är mellan oss, för jag är rädd på att få ett svar jag inte vill ha. Och om hon nu inte skulle bry sig om mig längre eller så förstår jag. För jag har låtit andra gå före henne, folk som fick mig att må dåligt medans jag alltid mådde bra med henne. Varför gjorde jag det?! Jag saknar min syster, mitt kukhuve, min underbara vän. Vill bara spola tillbaka tiden då vi satt och nörda mario kart hela tiden. Alla skratt vi delat, alla minnen. Jag både ler och gråter när jag tänker tillbaka. Ler för att vi hade det så jävla kul, gråter för att jag kanske har kastat bort det i onödan för andra idioter. Ni vet när man hamnar i situationer där man skulle kunna offra vad som helst för att få tillbaka någon? Jag känner så nu, skulle kunna kasta bort alla idioter för den här tjejen. Ni anar inte hur mycket hon har gjort för mig, jag insåg förra gången vi bråkade att ett liv utan henne fungerar inte. Och hur det är nu mellan oss vet jag inte längre, förlorar jag henne igen kommer jag aldrig bli hel igen.

Emelie är påväg hit, sen ska vi dra mot bussen och möta min storesyrra sen drar vi till sickla för att kolla på bio, de najs ! :)
Vi ska typ se någon new years blablabla, många säger att den är bra så får hoppas på det.
Mobilbloggar nog senare, eller när jag kommer hem, PUSS!


HAHA typ ett år gammal bild på mig&emelie :)